Gå direkt till sidans innehåll

Pajazzo 1911

De första hundra åren

Finlands Nationaloperas historia

Drömmen blir sann (1980, 1990)
Världen förändras, operan består (2000, 2010)

 

”God dag, d’ä jag!” Med de orden inledde Eino Rautavaara prologen till Pajazzo. Den mustiga musiken och de spännande händelserna tog den fullsatta salongen med storm. Åskådarna levde sig in i konstnärens öde när Väinö Sola sjöng ”Skratta Pajazzo! Åt din krossade lycka”, och blev förfärade när Sola dödade Agnes Poschner i slutscenen. De fick uppleva allt det som under de följande hundra åren skulle komma att skildras på operascenen kväll efter kväll: kärlek, svartsjuka, död, gripande människoöden och stormande känslor.

Efter pausen höjde Oskar Merikanto sin taktpinne på nytt, och den stora divan Aino Ackté intog scenen. Hon uppträdde med storstilade, passionerade gester, och med sin röst som fyllde t.o.m. stora metropolscener gjorde hon ett omskakande intryck i den lilla Alexandersteatern. Det var den andra oktober år 1911, och Inhemska Operan hade sin första premiärkväll. Pajazzo uppfördes på svenska och Massenets La Navarraise på finska, eftersom det var viktigt att det nya operaföretaget nådde alla invånare i Helsingfors.

Stående ovationer, bugningar, blommor och kransar… Snart blev kuskar i uniformsmössa som körde festklädda människor från Alexandersteatern in mot centrum en vanlig syn. Hovklappret på Bulevardens kullerstenar ackompanjerades av ivriga resonemang: Skulle nu detta bli mer bestående än Kaarlo Bergboms Finska Opera, som 40 år tidigare hade verkat bara några år? Skulle Aino Acktés energi och Edvard Fazers sinne för ekonomi räcka till för att upprätthålla den länge efterlängtade operan?

Förutsättningarna var åtminstone bättre än tidigare. Helsingfors var inte längre en småstad mitt på landsbygden, utan en livskraftig huvudstad i storfurstendömet med hela 140 000 invånare. Finland höll på att utvecklas till en modern industristat, där gods fraktades med tåg till S:t Petersburg och med ångbåtar till Europa, och där tåg och telefonlinjer förenade till och med landets mest avlägsna delar med huvudstaden. Helsingfors levde redan i bilarnas, det elektriska ljusets och biografernas moderna tidevarv. Orkestern blomstrade och musikinstitutet fostrade sångare och instrumentalister. Nationalteatern huserade i ett eget stenhus, liksom även Svenska Teatern. Hela den finländska kulturen upplevde ett starkt uppsving, och man ville visa världen att Finland inte enbart var en del av Ryssland, utan en nation i ordets sanna mening. Folket som sjöng Kalevala och Sibelius hade nu en egen opera.

De första slutsålda föreställningarna var en enda fest, men på våren drog operan inte längre fulla hus. Kassan sinade och stämningen blev spänd. Aino Ackté förlorade tålamodet när hon regisserade Hoffmans äventyr och kritiserade solisterna så hårt att inte ens det finska språkets rika förråd av skällsord räckte till, varför hon myntade ett eget: ”hirvistyttävää” (ungefär ”fasansväckande”). Hon lämnade operan, som hon själv grundat, och gick ut i pressen med att ”man har rövat den Finska Operan ifrån mig”, varpå andra kontrade med att hävda att man inte kan bli frånrövad något som man aldrig har ägt. Banden mellan operan och Finlands största stjärna brast, och Edvard Fazer fick leda sin institution ensam i ett kvartssekel.
 

Huset var litet, men det var eget

När världskriget bröt ut 1914 steg priserna och pengarna minskade. Orkestern hamnade i knipa när de tyska musikerna återvände till sitt hemland, men Finska Operan, som konstinstitutionen nu kallade sig, överlevde. Låt vara att kriget inte nådde Helsingfors, men de stora historiska händelserna fick överraskande följder för Operan: man var tvungen att anställa en tenor från S:t Petersburg till Aida, eftersom Väinö Sola satt i fängelse anklagad för värvning av jägare.

Det självständiga Finland föddes genom ett blodigt krig och folket fick lida, men Operan lyckades dra nytta av de politiska omvälvningarna i och med att ryssarnas egendom blev kvar i Finland och den lilla, dekorativa Alexandersteatern kom i statsägo. De tyska styrkorna i Finland ville också ha den för eget bruk, men Operan fick löfte om att få hålla nycklarna till huset tills ett särskilt operahus stod färdigt – vilket man var rädd att skulle ta ända upp till tio år. Alexandersteatern invigdes för Finska Operans räkning i januari 1919. Samtidigt märkte man att den var för trång, även om den efter en renovering rymde 760 sittplatser. Trots scenens och orkesterdikets ringa storlek sjöng man Aida och andra storverk med brinnande inlevelse samt nya inhemska operor såsom Kullervo av Armas Launis och Elinan surma av Oskar Merikanto.

Edvard Fazer var intresserad av dans. Han hade visat upp ryska balettstjärnor i Europa redan innan Djagilev gjorde sina berömda turnéer. Fazer beslöt således att grunda en balett också i Finland. Han utnämnde George Gé, som tidigare verkat i S:t Petersburg, till balettmästare och lät sätta upp Svansjön som balettens första verk. Utan någon egentlig dansutbildning fick Gé anta rollen som prins och tappert försöka hänga med i takten med Mary Paischeff, som studerat i S:t Petersburg. Den ryska traditionen levde vidare i den finska baletten, inte minst för att många dansare flydde till Helsingfors undan revolutionen i samma ström som andra emigranter. Efter Svansjön år 1922 framfördes de stora klassikerna Prinsessan Törnrosa, Nötknäpparen och Giselle.

Operapubliken fick i sin tur njuta av Barberaren i Sevilla, La bohéme, Tosca, Tannhäuser, Jevgeni Onegin, Trollflöjten, Trubaduren, och till och med Tristan och Isolde, för vilken det ännu inte fanns någon finländsk tenor att ta till. Småningom blev det kutym att ge föreställningarna på finska, men de gästande stjärnorna sjöng alltid på sitt eget språk, varför publiken ibland fick njuta av till och med trespråkiga föreställningar. Bland de finländska berömdheter som gästade Operan kan nämnas Maikki Järnefelt, Hanna Granfelt och Pia Ravenna, och bland de internationella stjärnorna Eugenio Giraldoni och John Forssell.
 

Operan i blåsväder

Såsom namnet antyder slog Finska Operan vakt om den inhemska konsten. I början uppskattades den inte särskilt mycket av den stora publiken, men så skapades ett mästerverk, vars hyllning till friheten passade det äntligen självständiga finska folkets själsliv ypperligt. Leevi Madetojas Pohjalaisia utsågs till nationalopera, och den är till dags dato den mest framförda finska operan någonsin.

Det gick allt bättre för Finland. Operan fick emellertid inga understöd och biljettintäkterna räckte inte till, trots att lönerna var så små att dansarna var tvungna att ha ett extra jobb. I maj 1925 var Operan så gott som i konkurs, och när Liisa i Pohjalaisia för sista gången fick åhörarna att gråta genom att sjunga ”ei mun silmäni enää oo kirkkahat” släcktes ljuset i Operan och dörrarna stängdes. Ingen visste om de någonsin skulle öppnas igen.

Sångarna försökte tjäna sitt levebröd genom konserter och turnéer, en del försökte sig även på affärsverksamhet, men alla kände ett starkt behov av att få stå på operascenen igen. Direktionens ordförande Emil Forsström tjatade med ministrar och tjänstemän tills de tröttnade och fick på så sätt till stånd en ny förordning som tillät att penninglotter fick säljas till förmån för Operan. När pengarna började strömma in öppnades dörrarna på nytt år 1926, och sedan dess har operaföreställningarna rullat på med stöd av lotteri- och tipsmedel.

Helsingfors höll på att utvecklas till en modern storstad med blinkande reklamljus och skenet från billyktor på blank asfalt, och i restaurangerna, som var hårt ansatta av förbudslagen, spelades tango och jazz. Operan var med sin tid. Med svärtade ansikten sjöng man Ernst Kreneks omtalade jazzopera Jonny spielt auf, i operetten Dollarprinsessan körde man in på scenen i en riktig bil, det moderna verket Jenufa uppfördes och Puccinis Turandot sattes upp i strålande regi bara något år efter verkets uruppförande.

Sångare fanns det i Finland, men när Oskar Merikanto lämnade dirigentpulten var man tvungen att ty sig till tyskt kunnande, närmare bestämt den skickliga och erfarna Franz Mikorey. Operan anlitade också utländska regissörer. Den främste av dem var Louis Laber, som regisserade de dittills bästa föreställningarna och åstadkom underverk. Han nekades dock uppehållstillstånd och begick självmord julen 1929. Lyckligtvis återvände Finlands mest erfarna operakapellmästare Armas Järnefelt från Stockholm och åtog sig att dirigera och regissera stora Wagnerverk i det lilla huset. Det var under hans tid som man till och med lyckades få alla delar av jätteverket Ringen att rymmas på scenen, och påsktraditionen med Parsifal-föreställningar inleddes. Arbetstakten var hög: med små resurser satte man under ett år upp hela nio Verdi-, Puccini-, Tjajkovskij- och Strauss-premiärer.

I början av 1930-talet nådde den världsekonomiska depressionen Finland, och publiksiffrorna dalade oroväckande. Folk lockades till operan med operetter, som kännetecknades av lätt musik, praktfull scenografi och virvlande dans och som fick åskådarna att glömma det bekymmersamma vardagslivet. Det blev dock kostsamt att sätta upp operetter, och Armas Järnefelt ville avblåsa dem helt och hållet. Det skulle samtidigt ha inneburit slutet för baletten, varför de främsta dansstjärnorna Lucia Nifontova och Arvo Martikainen samt balettmästaren George Gé beslöt att fara utomlands. Vid deras avskedsföreställning år 1935 demonstrerade publiken högljutt, och ledningen var till sist tvungen att ge efter: operetterna och baletterna fick fortsätta.
 

Ackté kommer igen

Det var aldrig brist på låga mansstämmor i Finland, men tenorer som kunde mäta sig med barytonerna Oiva Soini och Teddy Björkman var det däremot ont om. Lyckligtvis dök det upp en naturbegåvning i början av 1930-talet, Alfons Almi, som utan desto större förberedelser sattes in i stora roller. Nu blev det igen möjligt att ha Carmen, Aida, Trubaduren och Tosca på repertoaren. Almi blev Finlands första Tristan, och när Jorma Huttunens register steg från baryton till tenor kunde man äntligen besätta operorna med egna krafter. Från utlandet inbjöds verkligt stora stjärnor, såsom basen Fjodor Sjaljapin och den lilla tenoren Josef Schmidt.

Som kapellmästare anlitades mästaren Leo Funtek, som på dålig finska, dock jämlikt, skällde ut både Operans egna och alla gästande sångare. En gång då Sjaljapin inte infann sig på scenen och meddelade att han behövde läkare lär Funtek ha fnyst och sagt ”keppiä pärkkele hän tarvitse”. Sångare som kom till korta i Armas Järnefelts regi brukade få höra, något mer sofistikerat, att det låter mycket bättre om man sjunger rätt, och balettmästaren Alexander Saxelin lär ha sagt följande till en dansare som ansåg sin roll vara för obetydlig: ”ai se luule se on diiva, se ole vielä pitkä matka kun se ole diiva”.

Depressionen började släppa sitt grepp mot slutet av 1930-talet. Finländarna började ha råd att gå på opera igen, och operaledningen vågade återintroducera inhemska verk på repertoaren. Aarre Merikantos Juha ansågs fortfarande för svårsmält för publiken, men däremot inte Väinö Raitios moderna koloristiska operor. Juha framfördes nog också, men i Leevi Madetojas version.

Det var dags för den äldre generationen att stiga åt sidan. Armas Järnefelt tog avsked 1936, och två år senare gick även Edvard Fazer i pension i 77 års ålder. Aino Ackté hade redan låtit sig blidkas, och man beslöt att än en gång utnyttja hennes outsinliga energi. Därmed tog hon över ledningen av operahuset 1938, reste runt i Europa för att hitta nya sångare och tog itu med att förnya hela huset. Hon satte fart på operaverksamheten och utvecklade baletten genom att locka tillbaka Nifontova och Martikainen, men samtidigt gjorde hon både regissörer och sångare upprörda genom att blanda sig i precis allting. Då dessutom pengarna tog slut fick Ackté avgå efter bara ett år på chefsposten. Hon efterträddes av Oiva Soini, som började med att skaffa nya bänkar till operahuset, eftersom planerna på ett nytt hus aldrig såg ut att bli verklighet.
 

I skuggan av kriget

Allt verkade vara frid och fröjd. Landets ekonomi blomstrade, de olympiska spelen i Helsingfors närmade sig och Operan hade tillräckligt med publik igen. Men det fanns mörka moln vid horisonten. De visade sig snart vara bombplan, som den sista november 1939 lyckades förstöra Sovjetunionens ambassad på Bulevarden och samtidigt skada även operahuset. Sångare och dansare blev inkallade till fronten, och föreställningarna inhiberades. Våren kom, vinterkriget var över och nästan alla män återvände. Men ett och ett halvt år senare var de ute vid fronten igen för att återerövra Karelen.

Sylfiderna blev balettens räddning, då Arvo Martikainen mellan varven fick permission för att dansa den enda mansrollen. Tenoren Alfons Almi förstörde effektivt fientliga mål med sin kanon, men fick även han ibland permission, varpå han hängde upp vapenrocken och i stället för fiendens skyddsrum ställde in siktet på höga C i arian Di quella pira i Trubaduren. Under kriget tog man in gästande stjärnor främst från Tyskland, men 1942 fick Anna Mutanen som Mimì i La Bohème tyna bort i Jussi Björlings armar. 

Ibland reste hela operan till fronten och framförde Carmen och Grevinnan Maritza på provisoriska utescener i de karelska ödemarkerna. En hel symfoniorkester samlades ihop av frontsoldater, och scenen låg mitt bland luftvärnsgevär och kamouflagenät. På så sätt fick tusentals soldater för första gången i sitt liv leva sig in i Don Josés och Carmens öden. ”Johan nyt on perkele” (det var som fan) utbrast en frontman upprört på första bänk när Aino Elenius i slutscenen sade ”en lemmi sua” (jag älskar inte dig) till Alfons Almi. En modig fältväbel borde ju ha varit mer än god nog åt en flicka från en tobaksfabrik! Sångarna och dansarna gjorde också underhållningsturnéer. Baletten har nog aldrig haft en så intresserad publik som dessa unga soldater, som levt i månader bland en hop karlar.

I februari 1944 exploderade luftvärnsgranaterna effektivt i luften och avvärjde bombplanen, och operahuset i Helsingfors undgick därmed att gå samma öde till mötes som operorna i Wien och Dresden. Finland förlorade sin ena arm men överlevde kriget, och på hösten kunde Operan börja ett liv i fred.

 

Mot ljusare tider

Finländarna törstade efter underhållning, och det fick de i form av Glada änkan och Läderlappen. Det var brist på allt. Dekoren gjordes av papp och harnesken av papperssnören. De tyger som Aino Ackté hade köpt före kriget återanvändes i många etapper. Boris Godunov blev startskottet för de ryska operornas nyfunna popularitet, och en ny finsk operakompositör fick sitt genombrott när Tauno Pylkkänens Mare ja hänen poikansa (Mare och hennes son) uruppfördes 1945. Publiken fick också njuta av modern internationell opera – redan 1949 uppfördes nämligen Benjamin Brittens Peter Grimes.

År 1947 gästade Operan Stockholm med Svansjön för att visa att Finland hade klarat sig och stod starkt. Senast 1952 upptäckte resten av världen samma sak när flygplan och fartyg transporterade turister till de olympiska spelen samtidigt som det sista krigsskadeståndståget visslade vid östgränsen. Samma år uruppfördes också den populäraste av alla finska baletter genom tiderna: Pessi ja Illusia ingick i en varje sommar återkommande opera- och baletturné. Det var Alfons Almi som arrangerade den landsomfattande turnén. Han växlade om från sångare till ekonomichef när Sulo Räikkönen blev chef för Operan år 1952. Gästspelen fortsatte med besök till Island och Leningrad.

År 1956 blev ett år av stora förändringar. En generalstrejk utbröt i Finland, Urho Kekkonen valdes till president och Finska Operan omvandlades till Finlands Nationalopera, som drevs av en stiftelse. Nya generationer började träda fram, och i slutet av 1950-talet hade operahuset en så stark ensemble att många kommer ihåg den än i denna dag: tenorerna Veikko Tyrväinen och Pekka Nuotio, barytonen Usko Viitanen, sopranen Anita Välkki och många andra.

George Gé återvände som balettmästare. Nya idéer för danskonsten fick man under vårens opera- och balettfest, där öst och väst möttes. Bilder på dansare från Bolshoiteatern och American Ballet Theatre som umgicks i bästa sämja vid supébordet väckte stor förundran ute i världen, i och med att det kalla kriget vid denna tid var som isigast.

 

Äntligen en egen orkester

I början av 1960-talet inledde Alfons Almi sin långa karriär som operachef. Vid sin sida fick han en konstnärlig ledare, operakompositören Tauno Pylkkänen, som redan då kallades för Nordens Puccini. Förhållandena förbättrades också i och med att operahuset fick en tillbyggnad, men fortfarande stötte dansarna huvudet i repetitionssalens låga tak och musikerna fick gå med böjd rygg genom trånga passager för att komma fram till orkesterdiket, där de fick sitta packade som sillar. Inte på långt när alla hade en egen loge, och luften var grå av rök i personalens lilla källarcafé. Ändå var alla som en enda stor familj och skrattet ekade i gångarna innan det åter var dags att stega in på scenen för att älska, hata och dö.

Storslagen opera gjordes i de små lokalerna, bland annat Mästarsångarna i Nürnberg, Rosenkavaljeren och Lohengrin. Även verk från det egna århundradet uppfördes, såsom Pelléas och Mélisande, Katja Kabanova och Albert Herring. Operetten började tappa mark och ersattes av musikalen: först kom Teaterbåten och sedan West Side Story. Koreografer började träda fram ur balettens inre krets, av vilka Elsa Sylvestersson var den främsta och mest produktiva.

Ont om pengar var det hela tiden, och operachefen måste skriva ut växlar och ibland till och med pantsätta sin bostad för att kunna betala lönerna. Att spara kom inte i fråga, eftersom lönerna var så små att de knappt räckte till att försörja familjen. En ännu större handbroms i utvecklingen var avsaknaden av en egen orkester. Även om Helsingfors stadsorkester gjorde sitt bästa hade musikerna aldrig tillräckligt med övningstid. Viljan fanns att grunda en egen orkester, men pengarna och musikerna saknades. Efter åtskilliga år av förhandlingar med undervisningsministeriet lyckades Alfons Almi skaffa fram den finansiering som behövdes, och under provspelningen1963 upptäckte man att det de facto fanns tillräckligt många skickliga unga musiker i landet. Nu fanns det alltså en egen orkester med två utmärkta kapellmästare: gentlemannen Jussi Jalas och Ulf Söderblom, som utbildat sig i Wien.

 

Världen nästa

Finland nådde mogen medelålder och firade sin 50-årsdag med en operaversion av Okänd Soldat. Nu köade också vanligt folk för att få se hur Pylkkänen hade fått Väinö Linnas vapenbröder att sjunga opera. När sedan Merikantos Juha äntligen sattes upp på scenen samma år började man tro på den finska operans möjligheter på allvar.

Det var stora sångare som sågs på scenen; först Martti Talvela, sedan Matti Salminen och Jaakko Ryhänen.

År 1970 tog Alfons Almi över ledningen av operahusstiftelsen och påbörjade ett 20-årigt krig för ett nytt operahus. Han efterträddes år 1973 av Juhani Raiskinen, som satte mer fart på processen. Samhällsmedvetenheten hade spritt sig över hela Finland och teatern gick i bräschen för flaggparaderna. Varför kunde inte också operan vara med sin tid och samhällsaktuell? Hovtoner från 200 år tillbaka fick plötsligt sällskap av musik som doftade rågbröd, då kompositörerna skrev operor om vanliga och något mindre vanliga finländare. Minutiös musikteater började göras i Sakari Puurunens regi samtidigt som de årliga premiärerna minskades till fyra.

Inhemska uruppföranden fanns med på repertoaren nästan varje år. Ett verkligt genombrott för den finska operakonsten skedde 1975, då Aulis Sallinens Ryttaren och Joonas Kokkonens De sista frestelserna uruppfördes med ett par månaders mellanrum. År 1978 satte Nationaloperan upp Det röda strecket, och därefter var operan plötsligt en konstform för hela folket.

Hur skulle intrigen i De sista frestelserna gå hem hos en utländsk publik? ”Nog dör man ju i Schweiz också”, resonerade Joonas Kokkonen, och snart låg Paavo Ruotsalainen på sin dödsbädd i Zürich, London och slutligen så långt borta som i New York. Skildringen av de fattigas liv i Det röda strecket och Jorma Hynninens starka tolkning av huvudrollen tilltalade publiken i Metropolitan, men i Moskva gick folk hem under pausen. Den finska operakonsten prisades så mycket ute i världen att alla bara måste tro att Finland var ett operaland och behövde ett riktigt operahus.

Också baletten gjorde sig världskänd genom långa utlandsresor. År 1959 turnerade balettgruppen i hela Nordamerika och uppträdde hela 63 gånger ackompanjerad endast av en pianist. År 1968 gjordes en ännu längre framgångsrik turné till Sydamerika som tog två och en halv månad i anspråk. Denna resa gick till historien som Nationaloperans längsta turné någonsin. En annan detalj som gjorde turnén minnesvärd var att det dök upp två stycken Romeo på scenen i Buenos Aires, då dansarna inte kunde komma överens om rollfördelningen. Under 1970-talet minskade både resorna och verksamheten på grund av ekonomiska svårigheter, men nya dansförmågor uppenbarade sig när Ulrika Hallberg och Jorma Uotinen inledde sina karriärer.

 

Drömmen blir sann

Planerna på operahuset framskred sakta men säkert. År 1984 övertog Ilkka Kuusisto och Jorma Hynninen ledningen och började tillsammans förbereda Operan för tiden i det nya huset. Föreställningar av stora mått sattes upp på prov några gånger utanför operahuset. Nu återintroducerades klassikerna, bland annat La Traviata i Giancarlo del Monacos regi, som finns med på repertoaren än i denna dag. Dessutom blev också John Adams Nixon in China en jättesuccé. Bland de finska operakompositörerna profilerade sig Einojuhani Rautavaara starkt med sina operor Thomas, Vincent och Auringon talo (Solens hus). Doris Laine blev chef för baletten, och än en gång fördes finsk danskonst ut över landets gränser. Baletten turnerade i Tyskland, Danmark, Schweiz, Luxemburg, Östberlin, Edinburgh och Kina, samt fem veckor i USA.

År 1987 började man äntligen bygga grunden för det nya operahuset i Helsingfors. Finland upplevde ett kraftigt uppsving, men bara några år senare kollapsade den lukrativa östexporten. Vårt land, som hade levt över sina tillgångar, drabbades av sin dittills djupaste recession. Vid Nationaloperan var man nöjd över att byggnadsarbetet hade påbörjats, eftersom det annars högst antagligen skulle ha skjutits upp med ytterligare tio år.

Trots att bristen på pengar fördröjde bygget började den stora vita byggnaden obönhörligt resa sig på Tölövikens strand, och vid taklagsfesten fick Alfons Almi se sin stora dröm bli verklighet. Martti Talvela, som hade lotsat operafestivalen i Nyslott till internationell toppnivå, värvades till chef för Finlands första egentliga operahus. Dessvärre dog Talvela under dramatiska förhållanden, och Walton Grönroos tillträdde chefsposten i hans ställe. Efter den ståtliga invigningen år 1993 började man satsa på storstilade operor och tog itu med att sätta upp den första finländska helhetsföreställningen av Ringen i Götz Friedrichs regi.

Så blev det braskande rubriker i tidningarna igen när Walton Grönroos plötsligt lämnade sin tjänst och stack över till Sverige, varifrån Operan i stället fick tillbaka den kvicktänkta och frispråkiga Juhani Raiskinen år 1997. Ulf Söderblom gick i pension och Okko Kamu utsågs till överkapellmästare.

Operan fick ny publik när man började göra musikteater också för dagisbarn och skolelever. Av den publiken fick sångarna för en gångs skull omedelbar respons: ”Fegis!”, hördes det från läktaren när tenoren började sjunga en aria när han i stället borde ha skyndat sig iväg för att rädda prinsessan ur drakens klor. Ett samarbete inleddes med skolorna. Vid tiden för Nationaloperans 100-årsjubileum har tiotusentals skolelever i Finland fått uppleva hur det känns att göra opera.

Bland decenniets inhemska kompositörer kan nämnas Aulis Sallinen och Erik Bergman. Sallinens Kullervo hade framförts i Los Angeles redan före invigningen av operahuset, och King Lear utgjorde det nya millenniets första uruppförande. Bergmans Det sjungande trädet ingick i repertoaren under Nationaloperans stora gästspel i Berlin år 1999.

Jorma Uotinen ledde baletten med sin personliga stil. Under hans tid gästade baletten Peking, Rom, Amsterdam, Wien och S:t Petersburg. En av höjdpunkterna var när Sylvie Guillem medverkade som gästande koreograf och solist i Giselle. Detta verk tog Nationalbaletten till Paris, där alla sju föreställningar på Théâtre du Châtelet var slutsålda.

 

Världen förändras, operan består

Den omtyckta Juhani Raiskinens chefsperiod tog slut. År 2002 fick Nationaloperan en ny, internationell ledning i form av Erkki Korhonen från Schweiz och balettchefen Dinna Bjørn från Danmark. Under Korhonens fartfyllda ledning låg siktet på den internationella toppen. Nationaloperan gästades av berömda regissörer, bland annat Dario Fo, och publiken fick njuta av imponerande premiärer såsom Rosenkavaljeren, Parsifal och Resan till Reims.

Strålande framträdanden av Soile Isokoski, Matti Salminen, Jorma Hynninen, Juha Uusitalo, Jorma Silvasti, Lilli Paasikivi, Monica Groop och många andra visade att arvet från Aino Ackté och Edvard Fazer låg i goda händer. Och när Karita Mattila sjöng i Katja Kabanova och Tosca tog biljetterna slut på ett ögonblick.

Einojuhani Rautavaara byggde vidare på de finska operornas tradition. Hans mäktiga Rasputin uppfördes även i S:t Petersburg. Kaija Saariahos operor Kaukainen rakkaus (Avlägsen kärlek) och Adriana Mater blev i Peter Sellars regi fantastiska upplevelser, och de utländska kritikerna förundrade sig över den finländska publiken som fyllde salongerna också i moderna operor.

Leif Segerstam hade redan blivit utsedd till överkapellmästare då han plötsligt lämnade återbud. Först efter många års letande hittade man rätt man för posten, dvs. Mikko Franck. Inte heller Korhonen klarade sig genom sin period utan tvister. Ledningen omorganiserades och Päivi Kärkkäinen utsågs till chefdirektör medan Mikko Franck blev konstnärlig ledare för operan. För baletten hittade man en ny konstnärlig ledare från Danmark, nämligen Kenneth Greve, som tog itu med att förnya balettverksamheten. Päivi Kärkkäinen lovade styra ekonomin noggrant och Mikko Franck lovade bjuda på Verdi, franskt och 1900-talsopera. Så tog man sikte på slutet av Nationaloperans första århundrade, som kulminerade år 2010 i den förtrollande föreställningen av Die tote Stadt.

Under de gångna hundra åren har Finland förvandlats från ett fattigt agrarland under kejsartiden till en rik föregångare inom toppteknologi hand i hand med att ett hemlöst och fattigt operasällskap utvecklats till en stor och etablerad kulturinstitution. Nationaloperan har levt med i Finlands omvälvande historia och fått sina åhörare att gråta och skratta om de så har levt mitt i ett tärande inbördeskrig, ett glädjande ekonomiskt uppsving, en dyster recession, ruinerna efter ett blodigt krig, en kris eller stora samhälleliga förändringar. Orden som Väinö Sola sjöng för hundra år sedan fungerar som ledord än i denna dag: ”Skratta Pajazzo! Åt din krossade lycka.”

Juhani Koivisto